”Vi är anarkister utan att alltför noga veta vad det innebär. En sak är däremot säker, och det är att vänskapen och det autentiska tänkandet är viktiga delar av våra praktiker.”  ¹

 

1958 gör Norman McLaren Le Merle, en animerad film där vita pappersutklipp placeras mot pastellfärgade bakgrunder. ² Huvudrollen i filmen har en koltrast som omväxlande mister sin näbb, sin hals, sitt öga, sina vingar och sina fötter, och som återfinner dem fördubblade eller tredubblade, utifrån rytmen hos en eponymisk folksång: ”Min koltrast har mist sin näbb / Min koltrast har mist sin näbb / Hur ska du nu min koltrast, min koltrast / hur ska du nu min koltrast kunna sjunga …”. Denna ritornell, som tolkas av Trio Lyrique ³ på franska, ackom­ panjerar det svindlande snurrandet hos delarna av fågeln som uppstår och upplöses inför våra ögon, utslungad till gränserna för kosmos. Denna koltrastens oändliga omvandling hos McLaren gav inspiration till en kollektiv redaktionell linje som skulle kunna uppstå och upplösas beroende på intensiteter och begär. Ett disjunktivt kollektiv som skulle kunna publicera situerade och nödvändiga texter, arbeten, konstnärliga interventioner eller dikter som kunde vittna om den omsorg vi visar både denna aktivitet och våra miljöer.

Le Merle, ”Cahiers sur les mots et les gestes”, publicerades första gången 2011, och skulle bli ett relä för minoritära ord och erfarenheter, mellan konsten och politiken, och för skilda sätt att bo, skapa och tänka flera tillsammans, här och nu.

För att bättre kunna förstå detta kollektiva begär och denna kollektiva rörelse, måste vi gå tillbaka en aning i tiden. Mellan 2008 och 2010 var We Left the Warm Stable and Entered the Latex Void namnet på ett konstnärsresidens och en utställningsplats inhyst i en lägenhet i Montréal. Dess aktiviteter, vars tidslängd i förväg hade bestämts till 20 månader, skulle bära upp skapandet och presentationen av projekt av konstnärer, verkstäder och läsgrupper som på ett organiskt sätt utarbetades som ett svar på ögonblickets hänförelser, nödvändigheter, sorger och glädjeämnen. En hel miljö vävdes samman under samman­ komster och delade måltider. Som om ett obestämt och skiftande ”vi” i praktiken hade försökt kasta ljus över vad radikal gästfrihet kunde vara. När de 20 månaderna väl hade förflutit, slutade projektet i den utmattning som ett sådant arbete medför. Det var i de öppningar som skapades genom We Left the Warm Stable and Entered the Latex Void som vi, på ett informellt sätt, inledde publiceringsarbetet.

Under den fragila fest som mikro­utgivningen är, har det varit nödvändigt att finna en rytm som varken gör våld på våra praktiker eller på oss själva. Det har krävts list, det har krävts sätt att arbeta långsamt och utan pengar, men utan att falla in i den normalisering av prekariteten som DIY­metoderna då gav värde åt. Det var, i form av fotokopierade fanzin, någonting i stil med en utbrytning mellan vänner som vi försökte ge en mer varaktig existens.

Le Merle var från början en möjlighet för oss att irra för att vi, paradoxalt nog, skulle kunna situera oss; lära oss att kartografera mångfalden av våra fästpunkter inom de politiska, akademiska och institutionella ekologierna. Vi letade också efter möjliga sätt att upprätthålla bräckliga band och oväntade ord. Vi såg Le Merle som den minsta gesten, ett anarkistiskt projekt som skrev in sig i ett dekolonialt perspektiv, och detta i en nordameri­ kansk kontext och i Tiohtià:ke / Mooniyaang / Montréal, en storstad belägen i Saint­ Laurentdalen, i ett icke­överlåtet indigenskt område.

Genom våra geopolitiska, historiska och språkliga band vill Le Merle hålla en levande rymd öppen, ett miljötänkande, möjliga sätt att bebo denna tid och detta rum. Den allra första utgåvan av Le Merle, volym 0 nummer 0, vittnade om denna avsikt. Utifrån våra respektive praktiker handlade det om att brikolera en gemensam föreställning som kunde ge oss kraft. Vi ville bli ett relä för de frågor som Hans Haacke ställde kring möjligheten för konstnärer att organisera sig politiskt i förbund eller fackföreningar. ⁴ Vi gjorde frågan om det gemensamma till vår utgångspunkt för att motverka den känsla av maktlöshet och berövande som hemsökte våra miljöer. Med andra ord ville vi förvandla vår erfarenhet till ett kollektivt kunskapsmodus för sammansättningar som kunde skänka kraft, men utan övervikten hos en institutionell struktur eller de tunga vapnen hos en programmatisk kritik. För att säga det med Fernand Deligny:

”En flotte vet ni hur den görs: det är trädstammar som binds ihop på ett ganska löst sätt, så att vattnet, när bergen av vatten kämpar mot varandra, passerar mellan de skilda stammarna. Det är detta som gör att en flotte inte är en båt. Med andra ord: vi lägger inte frågorna på minnet. Vår relativa frihet är ett resultat av denna rudimentära struktur beträffande vilken jag tror att de som har skapat den – jag talar om flotten – har gjort sitt bästa, då de inte var i stånd att bygga ett fartyg. När frågorna störtar sig över varandra, då sluter vi inte leden – förenar inte stammarna – för att upprätta en gemensam plattform. Tvärtom. Det enda vi behåller av projektet är det som förenar oss utifrån det. Här ser ni den avgörande betydelsen hos banden och sätten att binda, och hos själva det avstånd som kan finnas mellan stammarna. Bandet måste vara tillräckligt löst och samtidigt inte lossna.” ⁵

 

— Fernand Deligny

Ce texte a d’abord été publié dans le numéro OEI # 86–87: publishing practices, publishing poetics (640 pages, ed. Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg). 2019

1. Suzanne Beth & Anne Lardeux, ”Chronique d’été”, Le Merle #5, vol. 2 (hösten 2018), Le Merle (Montréal) ISSN 1927­6702→
2. Översättning från kanadensisk franska: Jonas (J) Magnusson→
3. Online: ”Mon Merle”, besökt den 7 november 2019→
4. ”The Role of the Artist in Today’s Society”, föreläsning av Hans Haacke (1973) Först publicerad i Art Journal, vol. 34, #4 (sommaren 1975), College Art Association. Le Merle vol. 0, #0, Le Merle (Montréal) ISSN 1927­6702→
5. Online: ”Conversation autour du radeau de Deligny”, besökt den 21 november 2019→